Åsa Eriksson

Först och främst - TACK till alla som hört av sig! Ni hjälper mig att tänka klart i den här sörjan av frustration. Det behövde jag. Tack, tack, tack! Det kanske låter konstigt att vara så himla frustrerad över att förberedelserna inför ett lopp inte går enligt plan. Det är ju inte en så jäkla big deal egentligen. Det är bara ett lopp. Kan jag inte prestera mitt bästa på lördag är det inte hela världen. Jag vet!

 

MEN jag har investerat en jäkla massa tid, kraft och energi för att ha en bra dag i Kalmar. Mitt mål är att känna mig svinstark, köra kontrollerat och vara glad hela dagen. Det vore rent ut sagt skittråkigt att inte få göra det lopp jag förberett mig för. Jag har haft 11 månader på mig. Jag har cyklat som en jävla tok. Jättemånga gånger. Jag har sprungit skitmånga mil. I regn, oväder, mörker. Gått till simhallen, skitnervös. Simmat ute, andfådd, rädd. Vågat hänga med på träningar jag aldrig trodde att jag skulle våga vara med på. Jag har varit i form. Jag har varit helt ur form. Jag har gjort det bästa av situationer jag inte räknat med. Jag har kört en massa lopp där jag inte lyckats få ut det där lilla extra i kroppen. Och jag vill så himla HIMLA gärna göra det i Kalmar.

 

Därför är det en big deal. 

I alla fall för mig, här och nu. 

 

Fjärde sjukdagen idag.

6 dagar kvar till start.
Jag SKA bli frisk, pigg och redo. 
Kom igen nu kroppen!