Åsa Eriksson

Jag trodde aldrig att en seger i ett femkilometerslopp skulle kännas såhär häftigt. Jag vill ju prestera bra på långa distanser, gärna över maraton, och korta lopp räknar jag mest som träning. Men! VårRuset på hemmaplan är någonting alldeles speciellt. Alla är där. Kollegor, släkt, vänner och bekanta är där. Klubben arrangerar loppet. 5000 tjejer på plats och publik längs hela banan. Stämning! 

 

Innan starten joggade jag runt området med Jenny. Det kändes som vanligt. Flåsigt och tungt i 5-fart. Men det gör det alltid. Några km senare blir det lättare, och efter några fartökningar känns det plötsligt väldigt bra. Jag är taggad! När vi sprang bort och ställde oss i startfållan visste jag att det skulle gå undan. Det kändes i kroppen. Pirrade i benen liksom. Men så visste jag också att det var ett tiotal andra snabba tjejer med längst fram.

 

När startskottet gick försökte jag ta det lugnt över gräset, inte rusa iväg och bli stum. Det gick fint. Uppför första sega backen var vi en liten klunga med 7-8 tjejer och när vi kommit upp för backen la jag mig som 3:a en bit bakom Helena Hallgren för att känna på farten. Det kändes lätt. Superlätt. Jag tittade på klockan efter första km och såg att vi höll 3:45-3:50-fart. Bra, men kanske lite för fort. En stund senare passerar jag henne och tänker, shit, tänk om jag väggar, det här är fort! Pallar jag? Benen känns pigga och flåset lugnt så jag fortsätter.

Den ledande tjejen Linnea är långt fram, jag ser henne knappt, och hon ser stark ut. In på grusvägen har vi sprungit halvvägs och jag bibehåller farten, kanske till och med ökar lite. Det går svagt uppför och jag märker hur jag börjar knappa in på Linnea. När vi passerar vätskekontrollen stannar tar hon emot vatten och då springer jag om. Brant backe nedför väntar, vilket jag älskar, jag vet att jag har tekniken för att mosa på ganska fort här. Efter backen kommer en vänstersväng och då tittar jag över axeln och ser att jag har en lucka. 

 

En lucka och 1 km kvar till mål. Fan. Nu måste jag ligga i. Jag kan ju ta hem det här. Tänk om de andra sparat sig till sista km. Till spurten. Tänk om de helt plötsligt bara kommer ikapp bakom mig och springer om, flera stycken, när jag väggar precis innan mål. Det kan ju hända. Men det händer inte. Det är en tung km men också den snabbaste. Jag svänger in på gräsmattan och ser min klubbkompis med den finaste segerkransen komma springandes mot mig. Vad händer? Tar jag verkligen hem det här? Jag tar hem det här! Vi springer mot mål, klockan står på 18:någonting, jag ser inte riktigt, men jag vet att det är pers, och seger, och jag är så jävla, jävla glad!