Seger!
Kategori: Blogg
Jag hade verkligen, verkligen ställt in mig på att persa idag. Det fanns liksom ingenting annat. Till och med när allting gick fel imorse, så visste jag att jag skulle persa. Till och med när jag hade glömt gps-klockan hemma, så visste jag att jag skulle persa. Till och med när jag inte hann med tåget ner till Malmö, så visste jag att jag skulle persa. Till och med när jag hade kollat upp starttiden en timme fel, så visste jag att jag skulle persa. Arrangörerna hade lika gärna kunnat ställa in loppet, jag hade persat ändå, på något jävla vänster. Jag var helt inställd på vad som skulle hända. Det var bara att genomföra.
Det blev alltså lördag och allt sket sig på morgonen, antagligen för att jag hade ställt klockan alldeles för sent. Orkade inte stressa. Det blir som det blir. Missar jag tåget så gör jag. Men jag hann pressa en stor termos kaffe att hälla i mig på tåget i alla fall. Det var nice. Väl framme i Malmö mötte jag upp Madde och Kristoffer som är mina allra bästa hejarklack när det kommer till tävlingar i Skåne. De är liksom alltid där. Madde som supporter, Kristoffer som löpare.
En halvtimme innan start har jag hunnit gå på toa tre gånger. Benen pirrar, magen pirrar, huvudet försöker fokusera. Det är snart dags för race och kroppen har ställt in sig på fight. Jag värmer upp runt stadion, 3 km ungefär, med fartökningar i 4-tempo. Det känns orimligt att jag ska försöka springa en hel mil i det tempot en halvtimme senare. Uppjoggen är jättejobbig och jag ångrar allt jag skrivit på sociala medier om dagens pers, det känns inte som att det kommer att hända...
I startfållan ställer jag mig långt fram. Alla ser extremt snabba ut och jag känner att jag kanske inte hör hemma riktigt där jag står. Men skitsamma. Jag vill inte sicksacka mig fram sen. Starten går och vi rusar iväg på Malmös gator. Första km klockar jag på 3:51. Shit! Alldeles för fort, men det brukar gå undan i början, tänker jag. De tre kommande kilometerna springer jag också på under 4-tempo och sen blir det bara tyngre och tyngre. Varje km går långsammare och långsammare.
"Snart väggar jag!" var min tanke vid 5 km som jag passerade på 19:22, vilket för övrigt är pers på distansen, tjoho! Meeeen så kom ju väggen där, efter halva loppet. Hela km 7 kändes som en utdragen evighet, km 8 var bara jävligt otrevligt, km 9 förstod jag att jag i alla fall skulle komma i mål hur långsamt det än gick. När jag kommer in på stadion och löparbanan försöker jag öka. Det går liiite liite, och när jag tagit sista kurvan och påbörjar raksträckan mot mål ser jag hur klockan slår över från 39 till 40.
På väg mot pers och jag tar i allt vad jag kan. Gav upp någon meter innan mållinjen och mer eller mindre snubblar över mattan. Heeeeelt slut. Slänger mig på gräsmattan, andas, ler, andas, ler. En funktionär kommer fram och säger att "Du kom nog 1:a, prisutdelningen är där borta sen!" och pekar mot pallen.
Jag persade med över 2 minuter och tog hem segern samtidigt.
Så jävla, jävla glad.
