Åsa Eriksson

Att skriva för att fatta och att vara bästa svenska dam

Kategori: Blogg

Jag är lite ledsen när jag skriver om Berlin marathon. Det har gått en vecka sedan loppet och jag har inte firat än. Jo, vi skålade med öl på hotellet efteråt. Jo, jag gick runt med medaljen runt halsen hela dagen. Jo, jag fick hyllningar på bussen hem. Men jag har inte firat. Inte på riktigt. Inte mentalt. Jag har inte njutit av prestationen. Jag har inte fattat att jag gjorde ett sjukt bra lopp. Igen. Jag har inte fattat att jag tog precis rätt beslut hela veckan. Jag har inte fattat att jag tog mig genom de djupa dalarna mellan km 26 till km 40. Jag har inte fattat att jag sprang snabbare än jag någonsin gjort innan. Jag har inte fattat att jag blev bästa svenska dam. 
 
När Olle, som sprang genom Sverige under två månader i sommar, sov över hos oss en natt veckan innan loppet berättade han om en sak som han behöver. Ni kanske tror att det handlar om mat, eller löparskor, eller en skön säng. Nä. Jag snackar om att skriva. Olle berättade att han behövde sätta ord på känslor och händelser för att förstå (eller åtminstone fattade jag det så) och jag är precis likadan. Jag behöver skriva av mig för att kunna fatta. Bearbeta och fatta. 
 
Så nu skriver jag.
 
Jag gjorde ett sjukt bra lopp i Berlin. Jag är både glad och stolt över att det gick att ladda om, för Stockholm marathon under tre timmar tömde mig både fysiskt och mentalt. Efter det förstod jag verkligen varför eliten inte kan springa hur många maratonlopp som helst per år om man ska ge allt man har. Ganska snart efter Stockholm bestämde jag mig för att inte ladda till Berlin på samma sätt. Det var ett vinnande koncept, men också krävande. Nu ville jag ha mer frihet, inte träna efter något specifikt schema och inte tänka på detaljerna. Det var skönt, men jobbet behövde ändå göras. Långpassen, tröskelpassen. Jag ville springa fortare i Berlin. 
 
Jag tog rätt beslut hela veckan. På söndagskvällen, en vecka innan loppet, fick jag ont i halsen. Jag trodde det var den klassiska nervositets-sjukan som alltid smyger sig på inför lopp. Man börjar känna efter. Jag kände efter ordentligt och det var INTE bra. Under måndagen lämnade jag knappt sängen. Tänkte att, om jag ligger helt stilla och inte lyfter ett finger, så kanske kroppen hämtar sig snabbare. Tryckte i mig så mycket ingefära att jag mådde illa. Tisdagen var i princip likadan. Det var ju nu jag skulle springa det sista tröskelpasset med lätta ben, istället grät jag av frustration hemma i soffan. Onsdagen bättre men inte bra. Torsdagen bättre men inte bäst. På fredagen satt vi på bussen mot Berlin hela dagen och på lördagen var det frukostjogg med tusentals andra löpare. Nu skulle jag få testa benen. Vi joggade 6 km i 6:00-7:00-tempo från parken till Olympiastadion. Det kändes okej men jag tänkte hela tiden att det här kan gå hur som helst. Två fartökningar för att ställa in benen i race-fart (4:15-ish) och sen dusch, powernap, veggieburgare och hoppas på det bästa. 
 
Jag tog mig genom de djupa dalarna mellan km 26 till km 40. Fram till och med km 25 hade jag dansat fram på Berlins gator. Även om jag nojjade i onödan och hela tiden tänkte "tänk om jag inte är helt frisk" så dansade jag fram i 4:08-4:12. Jag flåsade inte ens. Det var bekvämt. Men inte ens den sköna känslan kunde lura mig. Jag vet att maraton är en lurig och jävlig distans. Plötsligt svänger det och sen är man långt nere på botten. Den här gången var inget undantag. Vid km 26 började jag fundera på hur jag skulle kunna bryta loppet med hedern i behåll. Om jag skadade mig lite? Trampade snett?. Höll utkik efter bajamajjor i mina värsta svackor för jag tänkte att jag kunde sätta mig där en stund, men som tur var såg jag inga. Jag tvivlade på mig själv. Så hårt. Jag tänkte att jag nog inte är såhär bra på att springa marathon egentligen. Att jag inte borde fixa sub 3 igen. Att jag kommer vägga ännu hårdare snart. Benen började ge upp, men inte skallen. Pannbenet sa: fortsätt. Så jag fortsatte. 
 
Jag sprang snabbare än jag någonsin gjort innan. Med två km kvar till mål fattar jag att det här kommer bli bra. Jag börjar fippla med den svenska flaggan som sitter fastnålad på min rygg. Jag vill springa med den i handen på upploppet som någon jävla hjälte. Det känns rimligt, för de där bajamaja-svackorna hade inte vem som helst tagit sig upp ur. Jag försöker göra allt för att spurta från Brandenburger Tor till mål, jag tar verkligen i allt jag har men lyckas inte. Det gör ingenting. Jag bryr mig inte om någonting annat än att ta mig över mållinjen. En lång mental kamp är över och jag njuter på upploppet. Folk bara skriker. Det dånar musik. Berlinpubliken är fantastisk. Jag ryser. Och mitt nya personbästa är 2:57:20. 
 
Jag blev bästa svenska dam. Magasin spring berättar i en nyhet att tre svenska tjejer sprang under tre timmar och jag var snabbast på den listan. "Coolt!" tänkte jag utan att reflektera vidare. Sen hajjade jag. Bästa svenska dam på Berlin marathon. What? Det hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig när jag snubblade i mål på 3:46:11 tre år tidigare. Det är en så in i helvetes häftig resa löpningen tar med mig på. Jag hoppas innerligt att jag sitter här och skriver om tre år igen. Skriver och fattar. 
 
Nu är jag inte lika ledsen längre. 
 
 
Kommentera inlägget här: