Åsa Eriksson

Under varje pass som varit mentalt eller fysiskt tufft i vinter så har jag tänkt på just det här

Kategori: Blogg

Igår kväll plingade det till i telefonen. Två nya mail i inkorgen. Det ena - ett nyhetsbrev från Bagheera fjällmarathon Sälen (som jag för övrigt anmält mig till för att jag vunnit en startplats). Det andra från Susanne. Susanne Johansson, min coach. Hon är huvudet bakom all den träning jag genomfört sedan november 2016. Bifogat i mailet fanns ett pdf-dokument med de sista två veckornas träning inför Stockholm marathon.
 
Jag öppnade dokumentet och läste dag för dag vad som väntar. Måndag. Distanslöpning med stegringslopp. Gött. Stegringslopp är tråkigt men ger resten av passet ett bra flyt. Tisdag. Lugn distanslöpning och långa intervaller på kvällen. Det pirrade i magen. Mindre än två veckor kvar. Tänk att jag kommit såhär långt i träningen. Det är nära nu! Onsdag. Vila. Jag gillar inte vila men jag har lovat mig själv att njuta av den. Torsdag. Distanslöpning. Jag tänker tillbaka på alla sena, mörka, iskalla, blöta, distanspass jag gjort i vinter. Fredag. Vila. Ännu mer vila. Jag får tänka att benen kommer att tacka mig på startlinjen. Lördag. Hårt formtoppningspass inför Stockholm. "Tempot ska upplevas som tufft". Yes! Det är de tuffa passen jag gillar allra mest. Söndag. Distans. Skölja igenom muskler. Skönt.
 
Jag bara ler. Jag har gjort jobbet. Långpassen är genomförda. Distanspassen är genomförda. Intervallpassen är genomförda. Styrketräningen är gjord. Jag har aldrig sprungit så mycket som jag har gjort den här våren. Och SOM jag har längtat efter de här två veckorna som jag har framför mig nu. Under varje pass som varit mentalt eller fysiskt tufft i vinter så har jag tänkt på just det här tillfället. Det här tillfället, när jag sitter här med två veckor kvar inför Stockholm marathon och har gjort precis allt jag har kunnat för att förbereda mig väl.
 
Jag bara ler. Det spelar faktiskt ingen roll hur fort det går på Stockholms gator den 3e juni. Jag har genomfört planen och jag har gjort det jävligt bra. Jag har kämpat, varit pepp och förtvivlad, varit sur över formen, varit överraskad över formen, varit sjuk, varit uttråkad men framförallt haft väldigt roligt och mått bra. Vad som än händer så vet jag att jag har gjort vad jag har kunnat, och det känns grymt!
 
Formen är på väg åt rätt håll. I helgen sprang jag ganska enkelt första milen på Helsingborgs duathlon i 4-fart, men det bästa var nog att avsluta loppet, 5 km löpning, i samma tempo. Förra veckan sprang jag mitt livs näst snabbaste halvmil och två veckor innan det ett utav mina snabbaste millopp någonsin. Jag känner mig stark. Springa fort är inte det viktigaste, men jag tränar på att springa fort för att jag GILLAR att springa fort. Det är skitkul. Testa själv om du inte redan gjort det. 
 
Nu ska jag in i bubblan. Vi hörs! 
 
 
Kommentera inlägget här: