Banrekord i Pålsjö skog
Kategori: Blogg
I lördags morse hoppade Daniel och jag in i bilen och körde söderut. Första stoppet skulle bli i Pålsjö skog där det var terräng-race på gång! Jag sprang Pålsjöterrängen för första gången förra året och fastnade direkt för den skitjobbiga banan och de glada funktionärerna. I år ville jag springa igen, men denna gången anmälde jag mig bara till 5 km-loppet som startade en timme tidigare för att vi hade lite smått bråttom vidare efteråt. Lite synd, för egentligen skulle jag vilja testa att slå min tid på 10 km från förra året. Men 5 km fick det bli, full fart!
När startskottet gick rusade folk i väg i all världens fart och jag tänkte, shit, det här kommer gå undan. Valde att inte hänga på i det orimliga tempot för då kommer jag bara krokna där ute i skogen. Första km sprang jag lugnt och kontrollerat, kände efter lite, jo men det kändes bra! Pigga ben. Sprang om några stycken. Andra kilometern sprang jag om ännu fler som hade gått ut alldeles för hårt. Jag fortsatte kontrollerat över de välta träden och snåren som rev upp mina smalben. Banan var extremt bra markerad så det var lätt att hitta trots att vi sprang vissa partier obanat. Tredje kilometern sprang jag om några till som hade gjort precis det jag inte ville göra: krokna där ute i skogen.
Tacksam över att jag kom ihåg banan från förra året, hur krävande den är, så att jag kunde springa i ett tempo som funkade. Banan är inledningsvis inte särskilt kuperad, men när den sista kilometern närmar sig springer vi söderut i backarna längs med havet. Inga jättebackar, men inte platt någonstans heller. Små smala stigar som går upp och ner och upp igen, upp för en trappa, det suger i benen, men jag fixar att springa hela tiden. Det gjorde jag inte förra året. Jag springer om ledande tjej och känner mig pigg.
"Nu ska jag bara hålla hela vägen in i mål" tänker jag och tittar mig över axeln i sista backen. Ser henne inte. Sweet, jag kommer ta hem det! Undrar genast hur fort jag har sprungit, jag har ingen aning? Lämnade ju klockan hos Daniel i starten. Hörde innan startskottet att banrekordet låg på 22:22, det ville jag slå! Men hur fort hade jag sprungit? Tidtagningen strulade i några minuter, men sen ropade tävlingsledningen ut i högtalarna att jag sprungit på 21:43 och nytt banrekord, wihooooooo!
"Nu ska jag bara hålla hela vägen in i mål" tänker jag och tittar mig över axeln i sista backen. Ser henne inte. Sweet, jag kommer ta hem det! Undrar genast hur fort jag har sprungit, jag har ingen aning? Lämnade ju klockan hos Daniel i starten. Hörde innan startskottet att banrekordet låg på 22:22, det ville jag slå! Men hur fort hade jag sprungit? Tidtagningen strulade i några minuter, men sen ropade tävlingsledningen ut i högtalarna att jag sprungit på 21:43 och nytt banrekord, wihooooooo!
Jag konstaterade åter igen att springa, det är fan det bästa som finns.
