Åsa Eriksson

I lördags var det för tredje året i rad dags för mig att springa Borås 6-timmars. En tävling som trots sin karaktär har blivit lite av en favorit bland alla lopp jag sprungit. Jag gillar ju egentligen inte att springa asfalt så mycket. Särskilt inte när det handlar om orimligt många varv runt en sjö. I regn. I Borås. Jag menar, hur kul kan det vara. Runt, runt. Du kommer ingen vart. Du är liksom fast där, runt sjön. En sjö som inte ens är särskilt fin eller märkvärdig. Den lilla backen utmed banan blir mer och mer vidrig för varje varv du springer. Och det regnar fan alltid i Borås. Alltid. Ibland mycket, ibland lite, ibland pyttelite. Men det skiner i varje fall ingen sol. Någonsin, tror jag.

I november 2013 sprang jag 6-timmars i Borås för första gången. Jag minns att det regnade. Jag hade knappt sovit på hela natten. Jag skakade av nervositet när jag försökte fästa chippen på löparskorna och gick på toa säkert 5 gånger innan starten. Den dagen sprang jag mitt första maraton. På tiden 4:33:59 sprang jag över tidtagningsmattan som registrerade 42,195 m på Åsa Eriksson från Halmstad. Det var fett. Jävligt fett. Jag hade så ont i framsida lår att jag knappt kunde gå till omklädningsrummet efteråt. Men det gjorde ingenting, jag hade sprungit min första mara. Jag levde på det i säkert en vecka. 

I november 2014 sprang jag 6-timmars i Borås för andra gången. Det var blött då också. Jag hade sovit gott på hotellet under natten. Jag skakade inte av nervositet som sist, men jag var laddad och jävligt pepp. Den dagen sprang jag över 66 km på 6 timmar. Och på tiden 3:43:09 sprang jag över tidtagningsmattan som registrerade 42,195 m på Åsa Eriksson från Halmstad. Och sedan fortsatte jag springa. Det var fett. Jävligt fett. Jag hade så ont i framsida lår att jag inte kunna resa mig upp från toaletten efteråt. Men det gjorde ingenting, jag hade persat på 6-timmars. Jag levde på det i flera dagar.

I november 2015 sprang jag 6-timmars i Borås för tredje gången. Klart som fan det regnade innan start. Pölar på marken. Blöta löv. Jag hade sovit kanske 3 timmar den natten. Innan start var jag inte nervös för fem öre, men ganska sugen på pers. Den dagen sprang jag ännu en mara att lägga i bagaget. Jag har tappat bort räkningen hur många jag är uppe i nu. På tiden 3:16:20 sprang jag över tidtagningsmattan som registrerade 42,195 m på Åsa Eriksson från Halmstad. Det var fett. Ganska fett. Jävligt fett egentligen, men det kändes bara ganska fett. Jag hade knappt ont i framsida lår. Det kittlades lite. Jag var nästan besviken, det brukar ju göra mer ont. 

Jag gjorde min bästa prestation någonsin på maraton. Så långt under pers att det egentligen inte är klokt. Jag borde suttit och bubblat av lycka i bilen hem men jag gjorde inte det. Jag tänkte på hur snabbt det hade kunnat gå om jag hade sprungit fler långpass. Om jag tränade lite mer. Om hur bra jag kan bli sen.

Vad fan hände? Jag kommer ALDRIG att ”bli bra sen” om jag inte är nöjd nu. Vad håller jag på med? Skärpning på mig själv! Jag ska tänka om och tänka rätt. Njuta av kurvan, som ju faktiskt går spikrakt uppåt.

Och Borås 6-timmars, I love you.