Åsa Eriksson

Att skriva för att fatta och att vara bästa svenska dam

Kategori: Blogg

Jag är lite ledsen när jag skriver om Berlin marathon. Det har gått en vecka sedan loppet och jag har inte firat än. Jo, vi skålade med öl på hotellet efteråt. Jo, jag gick runt med medaljen runt halsen hela dagen. Jo, jag fick hyllningar på bussen hem. Men jag har inte firat. Inte på riktigt. Inte mentalt. Jag har inte njutit av prestationen. Jag har inte fattat att jag gjorde ett sjukt bra lopp. Igen. Jag har inte fattat att jag tog precis rätt beslut hela veckan. Jag har inte fattat att jag tog mig genom de djupa dalarna mellan km 26 till km 40. Jag har inte fattat att jag sprang snabbare än jag någonsin gjort innan. Jag har inte fattat att jag blev bästa svenska dam. 
 
När Olle, som sprang genom Sverige under två månader i sommar, sov över hos oss en natt veckan innan loppet berättade han om en sak som han behöver. Ni kanske tror att det handlar om mat, eller löparskor, eller en skön säng. Nä. Jag snackar om att skriva. Olle berättade att han behövde sätta ord på känslor och händelser för att förstå (eller åtminstone fattade jag det så) och jag är precis likadan. Jag behöver skriva av mig för att kunna fatta. Bearbeta och fatta. 
 
Så nu skriver jag.
 
Jag gjorde ett sjukt bra lopp i Berlin. Jag är både glad och stolt över att det gick att ladda om, för Stockholm marathon under tre timmar tömde mig både fysiskt och mentalt. Efter det förstod jag verkligen varför eliten inte kan springa hur många maratonlopp som helst per år om man ska ge allt man har. Ganska snart efter Stockholm bestämde jag mig för att inte ladda till Berlin på samma sätt. Det var ett vinnande koncept, men också krävande. Nu ville jag ha mer frihet, inte träna efter något specifikt schema och inte tänka på detaljerna. Det var skönt, men jobbet behövde ändå göras. Långpassen, tröskelpassen. Jag ville springa fortare i Berlin. 
 
Jag tog rätt beslut hela veckan. På söndagskvällen, en vecka innan loppet, fick jag ont i halsen. Jag trodde det var den klassiska nervositets-sjukan som alltid smyger sig på inför lopp. Man börjar känna efter. Jag kände efter ordentligt och det var INTE bra. Under måndagen lämnade jag knappt sängen. Tänkte att, om jag ligger helt stilla och inte lyfter ett finger, så kanske kroppen hämtar sig snabbare. Tryckte i mig så mycket ingefära att jag mådde illa. Tisdagen var i princip likadan. Det var ju nu jag skulle springa det sista tröskelpasset med lätta ben, istället grät jag av frustration hemma i soffan. Onsdagen bättre men inte bra. Torsdagen bättre men inte bäst. På fredagen satt vi på bussen mot Berlin hela dagen och på lördagen var det frukostjogg med tusentals andra löpare. Nu skulle jag få testa benen. Vi joggade 6 km i 6:00-7:00-tempo från parken till Olympiastadion. Det kändes okej men jag tänkte hela tiden att det här kan gå hur som helst. Två fartökningar för att ställa in benen i race-fart (4:15-ish) och sen dusch, powernap, veggieburgare och hoppas på det bästa. 
 
Jag tog mig genom de djupa dalarna mellan km 26 till km 40. Fram till och med km 25 hade jag dansat fram på Berlins gator. Även om jag nojjade i onödan och hela tiden tänkte "tänk om jag inte är helt frisk" så dansade jag fram i 4:08-4:12. Jag flåsade inte ens. Det var bekvämt. Men inte ens den sköna känslan kunde lura mig. Jag vet att maraton är en lurig och jävlig distans. Plötsligt svänger det och sen är man långt nere på botten. Den här gången var inget undantag. Vid km 26 började jag fundera på hur jag skulle kunna bryta loppet med hedern i behåll. Om jag skadade mig lite? Trampade snett?. Höll utkik efter bajamajjor i mina värsta svackor för jag tänkte att jag kunde sätta mig där en stund, men som tur var såg jag inga. Jag tvivlade på mig själv. Så hårt. Jag tänkte att jag nog inte är såhär bra på att springa marathon egentligen. Att jag inte borde fixa sub 3 igen. Att jag kommer vägga ännu hårdare snart. Benen började ge upp, men inte skallen. Pannbenet sa: fortsätt. Så jag fortsatte. 
 
Jag sprang snabbare än jag någonsin gjort innan. Med två km kvar till mål fattar jag att det här kommer bli bra. Jag börjar fippla med den svenska flaggan som sitter fastnålad på min rygg. Jag vill springa med den i handen på upploppet som någon jävla hjälte. Det känns rimligt, för de där bajamaja-svackorna hade inte vem som helst tagit sig upp ur. Jag försöker göra allt för att spurta från Brandenburger Tor till mål, jag tar verkligen i allt jag har men lyckas inte. Det gör ingenting. Jag bryr mig inte om någonting annat än att ta mig över mållinjen. En lång mental kamp är över och jag njuter på upploppet. Folk bara skriker. Det dånar musik. Berlinpubliken är fantastisk. Jag ryser. Och mitt nya personbästa är 2:57:20. 
 
Jag blev bästa svenska dam. Magasin spring berättar i en nyhet att tre svenska tjejer sprang under tre timmar och jag var snabbast på den listan. "Coolt!" tänkte jag utan att reflektera vidare. Sen hajjade jag. Bästa svenska dam på Berlin marathon. What? Det hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig när jag snubblade i mål på 3:46:11 tre år tidigare. Det är en så in i helvetes häftig resa löpningen tar med mig på. Jag hoppas innerligt att jag sitter här och skriver om tre år igen. Skriver och fattar. 
 
Nu är jag inte lika ledsen längre. 
 
 

Test: Brooks glycerin 15

Kategori: Blogg

Jag har fått testa och utvärdera Brooks glycerin 15! För drygt en månad sedan ansökte jag om att få vara en av de fem personer som skulle få skorna hemskickade (gratis) mot en utvärdering med ett slutbetyg mellan 1-5. 
 
Det första jag tänker när jag öppnar paketet är: Wow! Snygga. Jag är visserligen inte särskilt kräsen när det gäller utseendet på löparskor (de kan nästan vara hur fula som helst så länge de funkar på mina fötter när jag springer) men det gör verkligen ingenting om de ser okej ut. Eller är skitsnygga! Som dessa. Jag gillar färgkombon: marinblå, turkos, lila, rosa. Den vita sulan.
 
 
Klämmer och känner lite. Jag har känsliga hälsenor och kan inte springa med vilka hälkappor som helst. Antingen går hälkappan sönder, eller så går min häl sönder! Hälkappan här är tjock, de är ganska hårda på utsidan, men supermjuka på insidan, så det kanske kan funka. Jag har inte läst på alls, jag vet inte vad för typ av sko jag ska förvänta mig, så jag snörar på mig dojjorna direkt. I skolådan står det "lace up & go, give them adventure, run happy", så det är la bara att köra. 
 
 
På schemat har jag ett lätt tröskelpass på 2x2 km plus upp och nerjogg. Jag joggar 5 lugna asfalts-km till Sannarps IP. Det är mjukt under fötterna. Jättemjukt! När jag kommer fram har mina stortår domnat så jag sätter mig ner i gräset och lossar skosnörena. Antingen tog jag i lite för mycket, eller så funkar inte Brooks Glycerin 15 att knyta hårt runt mina fötter. Jag knyter alltid löparskor hårt, gillar att de sitter fast ordentligt, det ger mig bättre känsla och kontakt.
 
När jag återfått känseln i tårna springer jag trösklarna på banan, runt, runt, runt. Skorna är inte helt oväntat svampiga mot tartanen, det blir nästan för mjukt och för dämpat. Håller på i strax över 8 minuter per tröskel så det funkar ändå, men konstaterar att det är tur att jag inte hade korta intervaller på schemat. När jag joggar långsamt hem igen tar jag några korta avstickare från asfalten för att testa greppet på stig och grusväg. Nu känns de bättre! En distans och långpass-sko, helt klart. 
 
 
Efter kontentan av ban-passet testade jag senare pjucksen på ett vanligt hederligt distanspass. 11 km på asfalt och grusvägar. Första testet blev lite av en besvikelse men nu kunde jag uppskatta skorna på ett helt annat sätt. De är jävligt mjuka. Och de är jävligt sköna. Personligen gillar jag tunna, lätta, nätta löparskor (hur långt jag än springer), men de här känns faktiskt inte helt dumma att springa långa, lugna pass i. Den mjuka sulan och hälkappan gör att det känns OK att springa 3 timmar långpass på asfalt. Skonsamt, liksom. 
 
 
På grusväg i skogen och blöt asfalt har de bra grepp. Jag skulle inte springa tekniska traillopp i dessa skor, där vill jag ha kontakt och känna underlaget, men på typ Lidingöloppet (30 km motionsspår) lär de vara perfekta. Jag brukar ha storlek 37-38 i löparskor och dessa levererades i 37,5. De sitter perfekt.
 
 
Jag ger brooksen 4 poäng av 5. Tack jogg.se och Brooks för att jag fick testa skorna!

Tre år senare, kolhydratladdar på ett café

Kategori: Blogg

Det är torsdag. Jag tittar tillbaka i min träningsdagbok. Jag är så oändligt glad att jag har den. Där finns nästan alla löppass jag sprungit registrerade. Där finns gamla känslor. Där finns frustration. Där finns lycka. Framförallt lycka. För tänka sig vad löpningen har gjort med mig. De senaste åren har jag blivit en, tja, gladare människa. Faktiskt. Jag tror inte att det enbart är löpningen som tagit mig hit, men det är ett jävla bra verktyg jag hittat. När jag springer finns det liksom ingenting som kan trycka ner mig. Jag har aldrig känt mig så stark som när jag springer. Nästan lite superwoman-känsla. Det är jäkligt häftigt faktiskt. 
 
Jag tittar tillbaka i min träningsdagbok. Ser hur jag hanterade det där loppet. Hur jag reagerade när det inte gick som förväntat, och hur jag hanterade det på bästa sätt. Ser hur jag tar med mig de där erfarenheterna in i resten av livet som inte är löpning. Det där som är jobb, fritid, familj, vänner och förväntningar. 
 
Jag tittar tillbaka i min träningsdagbok. Tre år tillbaka, vad jag gjorde då. Vad jag sprang för något då. 1 juni 2014 var en söndag. Jag sprang ett pass i Eketångaskogen och i texten står det att jag persade på milen. 10 km på 48:50. Ett bra pers!
 
Idag, tre år senare. Jag sitter på ett café och kolhydratladdar. Om två dagar ska jag springa marathon-SM. 10 km på 42:30 FYRA gånger och sen 2,195 km till. Det är drömmen. 
 
Om allt klaffar och jag har en bra dag så KAN det gå. Som jag skrivit innan, gör jag det inte på marathon-SM i Stockholm i juni så gör jag det i Berlin i september. Det är ett högt uppsatt mål och jag har stor respekt för distansen. Allt kan hända under maran. Men det är jävligt kul att drömma. 
 
Jag går in i bubblan med glädje, förväntan och ett jäkla magpirr. Njuter av resan jag gjort hittills. Det här är så sjukt roligt. Stockholm, get ready!