Åsa Eriksson

Hej bloggen! Så himla länge sedan. Tänkte skriva någonting här varje dag fram till start. Tror jag behöver det, för känslorna är lite överallt just nu. En riktig berg- och dalbana. Ena dagen är jag superstark och andra dagen tvivlar jag helt på mig själv. Idag är jag verkligen nere på botten. Det är märkligt hur det kan variera så. 

 

Det är lördag och jag hade en plan: 90 min cykel i tävlingsfart följt av 12 km löpning varav 10 km skulle avverkas på Prinsens minne. En sista bra genomkörare. Hade förberett allt så att jag skulle kunna rulla in på tävlingsområdet och få en tävlingslik övergång mellan cykling och löpning. Såg verkligen fram emot att få springa lopp på hemmaplan med fokus på att hålla planerad fart och inte bry mig om placeringar. 

 

Meeeeeen... jag är inte frisk.

 

Efter långpasset i onsdags svullnade halsen upp. Det kändes som att jag skulle kunna sova bort den kassa känslan i kroppen men det blev bara värre och nu är jag inne på tredje vilodagen. Nej, det är inte hela världen. Jag hinner bli frisk. Jag har en vecka på mig. Men min oroliga lilla hjärna behöver träning nu. Inte träning för träningseffektens skull. Det är redan för sent, jobbet mot Kalmar är gjort. Men jag behöver endorfiner och sköna pass som bekräftar att jag är stark, att farten finns där. De passen är så sjukt viktiga. 

 

En vecka kvar alltså. Jag tog mig nyss genom två jobbiga veckor med skadad fot och gjorde det bästa av situationen. Nu gäller det att göra samma sak igen. Frångå planen utan att stressa. Se möjligheterna med vilan. Fokusera på allt som faktiskt funkat jävligt bra fram tills nu. Det är svårt, det mentala är nog det jag är sämst på. 

 

Som sagt, en berg- och dalbana. Några dagar med djupa dalar. Imorgon hoppas jag på en topp!