Åsa Eriksson

Det är torsdag. Jag tittar tillbaka i min träningsdagbok. Jag är så oändligt glad att jag har den. Där finns nästan alla löppass jag sprungit registrerade. Där finns gamla känslor. Där finns frustration. Där finns lycka. Framförallt lycka. För tänka sig vad löpningen har gjort med mig. De senaste åren har jag blivit en, tja, gladare människa. Faktiskt. Jag tror inte att det enbart är löpningen som tagit mig hit, men det är ett jävla bra verktyg jag hittat. När jag springer finns det liksom ingenting som kan trycka ner mig. Jag har aldrig känt mig så stark som när jag springer. Nästan lite superwoman-känsla. Det är jäkligt häftigt faktiskt. 

 

Jag tittar tillbaka i min träningsdagbok. Ser hur jag hanterade det där loppet. Hur jag reagerade när det inte gick som förväntat, och hur jag hanterade det på bästa sätt. Ser hur jag tar med mig de där erfarenheterna in i resten av livet som inte är löpning. Det där som är jobb, fritid, familj, vänner och förväntningar. 

 

Jag tittar tillbaka i min träningsdagbok. Tre år tillbaka, vad jag gjorde då. Vad jag sprang för något då. 1 juni 2014 var en söndag. Jag sprang ett pass i Eketångaskogen och i texten står det att jag persade på milen. 10 km på 48:50. Ett bra pers!

 

Idag, tre år senare. Jag sitter på ett café och kolhydratladdar. Om två dagar ska jag springa marathon-SM. 10 km på 42:30 FYRA gånger och sen 2,195 km till. Det är drömmen. 

 

Om allt klaffar och jag har en bra dag så KAN det gå. Som jag skrivit innan, gör jag det inte på marathon-SM i Stockholm i juni så gör jag det i Berlin i september. Det är ett högt uppsatt mål och jag har stor respekt för distansen. Allt kan hända under maran. Men det är jävligt kul att drömma. 

 

Jag går in i bubblan med glädje, förväntan och ett jäkla magpirr. Njuter av resan jag gjort hittills. Det här är så sjukt roligt. Stockholm, get ready!