Åsa Eriksson

Januari var en bra månad. Det var vinter och kyla och jag gillade läget. Jag sprang långa pass och höll bra fart, löpningen gick fint. Vi åkte till Kungsbacka för att springa Sandsjöbacka trail marathon, ca 45 km tuff traillöpning med lera upp till knäna mer eller mindre hela loppet. Jag kände mig stark, sprang in på en 3:e plats och vann en mössa! Det var kul att stå på pallen, särskilt efter ett långlopp. 

 

Februari: 21 träningstimmar, snitt 5 mil löpning per vecka
I februari fyllde jag 25 år och hade en frustrerande sjukvecka där jag var helt utslagen och knappt orkade röra mig. Räddade februari genom att springa 7 mil veckan därpå och 9 mil veckan efter. Avslutade februari med Åhus trailrun 10 km där jag sprang smart och spurtade hem segern! Ett riktigt kul lopp som jag troligen kommer att springa igen. 

 

Inleder mars med att springa Skövde 6-timmars. Det blåste kallt och var tungt i motvinden men jag kände mig starkare än någonsin. Otippat nog persade jag på maran under loppets gång (3:32:12) och lyckades springa precis över 70 km. Med det vann jag loppet och var helt gråtfärdig efteråt, jag var så jävla stolt! Och glad! Fan vad jag fick slita, men det gick. Kändes mäktigt och stort på något sätt. 6-timmars löpning är mentalt jättejobbigt men samtidigt helt magiskt att ta sig igenom.

 

Efter loppet blev jag sjuk igen, men fick till två stycken veckor med 6-7 mil löpning innan månaden tog slut.  

 

April trodde jag skulle bli en riktigt bra månad. Första helgen sprang jag Göingefejden trailrun vilket var ett riktigt kul traillopp! Det gick ganska fort i terrängen och jag fick stå på pallen som tvåa. Några dagar senare sprang jag ett långpass lika långt som ett marathon, i barfotaskor, på asfalt. Inga konstigheter, jag var pigg.

 

Jag fortsatte med en sjumilavecka till, sen började foten göra ont. Ignorerade smärtan i några dagar och sprang till och med ett snabbt kuperat 5 km-lopp några mil hemifrån. Efter loppet haltade jag till bilen och dagen efter fick jag bekräftat stressfraktur, spricka i mellanfotsbenet. Jag var så arg och ledsen att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Försökte ändå göra det bästa av situationen, så veckorna som följde cyklade jag fina turer med racern mer eller mindre varje dag. Första veckan blev det 28 mil. 

 

Jag började bli riktigt frustrerad över stressfrakturen men cyklingen underlättade, jag började till och med tycka att det var riktigt roligt och benen kändes starka. Körde två 20 mils-veckor till och sen tröttnar jag på cyklingen, jag ville bara springa. Kör lite promenader och styrketräning men vilar mest.

 

Den 24:e maj tar jag min första löptur på 5-6 veckor och det känns ganska bra. Jag tar det lugnt och vilar så mycket jag bara kan till den 30:e maj och Borås ultramarathon 87 km. Jag startar loppet och chansar på att foten ska hålla. Gör den ont så kliver jag av. Sjukt nog kändes det fantastiskt hela vägen, jag sprang på fint i terrängen och samlade massa höjdmeter och självförtroende. Några km felspring, men det gjorde ingenting, för jag tog mig i mål som vinnande dam på 10h 30 min. Bästa comebacken jag någonsin hade kunnat önska mig, var så jävla lycklig!

 

Första veckan i juni återhämtade jag mig från Borås och tränade i princip ingenting alls. Veckan efter var musklerna redo för löpning, men inte resten av kroppen. Fick benhinneinflammation och var allmänt trött på löparskador, gick upp i vikt och tänkte att löpning kanske inte är min grej ändå. Hela juni blev pannkaka medan alla andra var i toppform. Jag vill inte vara med mer. Det var inte roligt.

 

Ett litet hopp i all misär var väl att vi cyklade Vätternrundan på 300 km som var både skitroligt och fruktansvärt jobbigt. Som ultralopp fast på cykel. I like! Vi tog oss runt på 10 h och 53 minuter. 

 

Juli gick lite bättre. Vi åkte till Norge och sprang i bergen. Jag fick tillbaka motivationen till löpningen igen, även om allting gick lite trögt i början. Jag fick bryta Hornindal Rundt 75 km på grund av löparknät som började hugga. Jag var klok nog att inte fortsätta, vilket gjorde att jag veckorna efter kunde springa på ganska bra.

 

Jag varvade löpning med mycket cykelträning och kom på att duathlon är jävligt roligt. Kände mig stark på cykeln och njöt av att sommarens träning inte var helt förstörd ändå. Många varma cykelkvällar som avslutades med kalla öl på uteplatsen. Det var fint, jag var tillbaka!

 

Första augusti spenderade vi i Helsingborg. Jag sprang Pålsjöterrängen 10 km och njöt varje sekund av loppet trots att jag tejpat löparknät som gjort sig påmint igen. Jag hade saknat att tävla. Jag fick ta i stenhårt för att springa fort men det gick bra och som belöning fick jag stå på pallen! Dagen efter cyklade vi med Ride of Hope från Halmstad till Göteborg vilket blev en runda på 196 km. Njöt av att kunna vara ute länge.

 

Löparknät gjorde ont men med vila, bra rehab, styrketräning och alternativträning på cykel kunde jag ändå springa 2-3 mil i veckan i snitt under augusti. När månaden höll på att ta slut kraschade jag med cykeln och fick sy armbågen på akuten. Låret var uppskrapat och resterande träning i augusti blev lidande. Var åter igen ganska uppgiven över hur sommaren hade artat sig. 

 

I september ville jag verkligen inte vara skadad mer. Jag lyssnade på kroppen och tog åt mig av alla varningssignaler. Det verkade fungera bra. Jag gick en crawlkurs 2 tillfällen/vecka för att variera träningen. Trots en riktigt kass löparsommar kunde jag springa fort på Torslanda trailrace 12 km och vinna Sandsjöbacka höstlopp 22 km.

 

Det kändes gött att alternativträningen gjort sitt jobb för benen var både pigga och starka och jag var jävligt sugen på att börja springa fort igen. Efter kraschen med cykeln blev cykelträningen lidande, jag var opepp och rätt skraj och totalt blev det inte mer än 18 mil på racern i september.

 

Oktober blev en bra månad. Jag hade fått upp farten och persade på milen med flera minuter. 40:12 kom jag i mål som första dam på Malmö höstmil. Det kändes fint! Veckan efter åkte vi till Stockholm och sprang Sörmlands ultra. Efter en sommar utan långpass var jag skeptisk till formen men loppet gick över förväntan och jag sprang in på en tid som var över 30 minuter bättre än året innan.

 

Kroppen återhämtade sig fort! Tack vare det kunde jag springa både Kullamannen Dödens zon 20 km, klubbmästerskap i terränglöpning och Falktourens 2:a etapp. Samtliga tävlingar gick över förväntan och jag kunde inte vara mer tacksam över kroppen som äntligen började samarbeta. På riktigt!

 

I november ökade jag mängden ännu mer och tog samtidigt tag i styrketräningen. Första veckan åkte vi till Borås för att springa 6-timmars. Formen kändes bra men jag ville inte slita för mycket på kroppen. Därför valde jag att "bara" köra marathondistansen och hoppa av efter det, vilket slutade med ett rejält marapers på 3:16:20.

 

Jag var så sjukt glad! Äntligen funkade allt! Kroppen återhämtade sig väldigt bra och redan veckan efter kunde jag köra riktigt bra fartpass i skogen. De två sista veckorna i november snittade jag 10 mil träningslöpning per vecka, vilket var mer än någonsin tidigare. Kroppen kändes fräsch. Jag var glad. 

 

Vaden svullnade upp en kväll, men med några dagars vila var problemet ur världen och jag kunde springa hem en andraplats på Falktourens 4:e etapp. 12-timmars och rekordförsök närmade sig. Jag trappade ner i två veckor och körde kortare löppass. Styrketräningen kändes faktiskt riktigt rolig och jag hade många dagar med galen träningsvärk i hela kroppen.

 

12-timmars gick inte alls som jag önskade, trängseln på banan gjorde förutsättningarna svåra och jag var helt enkelt inte tränad för uppgiften. 65 km på 6 timmar var långt från personbästa. När jag klev av visste jag att det var helt rätt val. Det var det verkligen, för bara några dagar senare körde jag 5 km tröskelpass under 4-fart. Benen återhämtade sig superfort! Det gav mig hopp om att kanske hinna med ett pers till innan årets slut. På nyårsafton åkte vi till Helsingborg för att springa Sylvesterloppet. Nu skulle jag fan fixa sub 40. Årets sista dag. Och det gick! 

 

Summering av 2015
Året blev inte alls som jag tänkt mig. På grund av skador fick jag ställa in lopp och acceptera att april-augusti blev ett jävla skämt. Formtoppen kom först i december, haha! Nästa år ska jag försöka pricka in sommarmånaderna istället ;)

 

Är ändå väldigt stolt och glad över året som gått. Jag har lärt mig sjukt mycket om hur min kropp fungerar och tror att 2016 kommer bli helt magiskt om jag bara lyssnar på kroppen och tränar smart. I år ville jag kvalificera mig till KUL landslagsgrupp. Det blev aldrig så, men! Jag slog mitt personbästa på maran från 3:38:00 till 3:16:20, sänkte personbästa på milen från 42:19 till 39:40 och har stått på pallen så många gånger att jag tappar räkningen. Det är jag så extremt jävla glad och stolt över! Löpningen är verkligen det roligaste jag vet.

 

Komsi komsi 2016, nu kör vi!