Åsa Eriksson

38:43 på VP Citylopp!

Kategori: Blogg

När vi bestämde oss för att åka till Kalmar i helgen för att heja fram våra hjältekompisar under IronMan blev jag själv sugen på tävling, särskilt efter förra helgens taskigt genomförda Prinsens minne halvmarathon. Kollade i löparkalendern här på jogg.se och såg att det på fredagkvällen skulle gå ett kontrollmätt 10 km stadslopp i Vetlanda. Vetlanda? Var ligger nu det? Fram med Google maps. Jag hade mina aningar och japp, visst ligger Vetlanda på vägen till Kalmar från Halmstad! Typ... Nästan… Bara en timmes omväg norrut… eller två. Skitsamma, jag är tävlingssugen!

Daniel hämtade upp mig på jobbet fredag eftermiddag och sedan följde vi gpsen mot Vetlanda. Ju längre in i landet vi kom desto finare blev vädret. Åt en mack-macka och powernapade i bilen och när vi kom fram sken solen!

Vi hittade en parkering 200 meter från starten. I Vetlanda var det fest. Massor med folk. De spelade massa musik på torget och kidsen sprang barnlopp. Jag efteranmälde mig inne på biblioteket för tvåhundra spänn. Sen drog jag på mig mina kortaste löparshorts, snabbaste löparskor, finaste klubblinne och joggade upp. 3 km lugn jogg för att vakna och några snabba fartökningar för att vakna lite till.

Klockan 19:00 gick starten bredvid torget. Klockan 18:56 satt jag och kissade på biblioteket. Tur att Vetlanda är så litet för jag hann till starten med två minuter tillgodo! Ställde mig ganska långt fram i startfållan, knöt skorna en extra gång och njöt av den fina stämningen. Pang! Sen var det bara att kuta. Min favoritsak att göra. Springa. Så enkelt. Behöver ju inte göra någonting annat där och då. Inte ens tänka. Bara springa. Helst fort.

Jag försökte chilla lite i början för att känna av kroppen. Den kändes bra. Jättebra faktiskt. Som att jag bara flög fram. Första km i 3:49. Andra i 3:51. Tredje km låg jag bekvämt längst bak i en klunga och tänkte att här kan jag hänga ett tag. När klockan visade att den kilometern gick i 4:01-fart gick jag om. Över 4-fart ville jag inte springa i, det skulle gå fortare idag. 3:53 på både km 4 och 5. Lekande lätt. Banan var en tvåvarvsbana på 5 km och sträckningen helt briljant genom staden med massa publik.

Ut på andra varvet var jag sjukt pepp. Visste att det kunde sluta med pers om det inte blev som på Prinsens Minne förra helgen, dvs totalkrokna med 1/3 kvar av loppet. Men det flöt på bra. 3:51, 3:54, 3:53. Två kilometer kvar, fortfarande pigg. Banan var platt som en pannkaka förutom under viadukten 500 m innan mål. Jag tryckte på lite till. 3:46 på nionde kilometern. Hade det inte varit för viaduktjäkeln hade nog sista kilometern gått allra snabbast. 3:48.

Sprang allt jag hade över kullerstenen mot mål. Speakern ropade ”och här har vi andra dam in i mål, Åsa Eriksson från Halmstad OK!”. Stannade klockan och tittade. 38:43. Tog en vattenflaska och joggade tillbaka mot Daniel som hejat längs banan, gjorde något slags överlyckligt skutt i luften och kramade om honom jättehårt. Det gick! 38:43 är jag så jävla nöjd med, men det bästa är att jag var pigg och fräsch i mål. Det finns mer i den här kroppen! Mot sub 38!

Springa äger.

Hejdå. 

 

Banrekord i Pålsjö skog

Kategori: Blogg

I lördags morse hoppade Daniel och jag in i bilen och körde söderut. Första stoppet skulle bli i Pålsjö skog där det var terräng-race på gång! Jag sprang Pålsjöterrängen för första gången förra året och fastnade direkt för den skitjobbiga banan och de glada funktionärerna. I år ville jag springa igen, men denna gången anmälde jag mig bara till 5 km-loppet som startade en timme tidigare för att vi hade lite smått bråttom vidare efteråt. Lite synd, för egentligen skulle jag vilja testa att slå min tid på 10 km från förra året. Men 5 km fick det bli, full fart! 
 
När startskottet gick rusade folk i väg i all världens fart och jag tänkte, shit, det här kommer gå undan. Valde att inte hänga på i det orimliga tempot för då kommer jag bara krokna där ute i skogen. Första km sprang jag lugnt och kontrollerat, kände efter lite, jo men det kändes bra! Pigga ben. Sprang om några stycken. Andra kilometern sprang jag om ännu fler som hade gått ut alldeles för hårt. Jag fortsatte kontrollerat över de välta träden och snåren som rev upp mina smalben. Banan var extremt bra markerad så det var lätt att hitta trots att vi sprang vissa partier obanat. Tredje kilometern sprang jag om några till som hade gjort precis det jag inte ville göra: krokna där ute i skogen.
 
Tacksam över att jag kom ihåg banan från förra året, hur krävande den är, så att jag kunde springa i ett tempo som funkade. Banan är inledningsvis inte särskilt kuperad, men när den sista kilometern närmar sig springer vi söderut i backarna längs med havet. Inga jättebackar, men inte platt någonstans heller. Små smala stigar som går upp och ner och upp igen, upp för en trappa, det suger i benen, men jag fixar att springa hela tiden. Det gjorde jag inte förra året. Jag springer om ledande tjej och känner mig pigg.

"Nu ska jag bara hålla hela vägen in i mål" tänker jag och tittar mig över axeln i sista backen. Ser henne inte. Sweet, jag kommer ta hem det! Undrar genast hur fort jag har sprungit, jag har ingen aning? Lämnade ju klockan hos Daniel i starten. Hörde innan startskottet att banrekordet låg på 22:22, det ville jag slå! Men hur fort hade jag sprungit? Tidtagningen strulade i några minuter, men sen ropade tävlingsledningen ut i högtalarna att jag sprungit på 21:43 och nytt banrekord, wihooooooo!
 
Jag konstaterade åter igen att springa, det är fan det bästa som finns.